...i en värld av gitarronani är det inte ofta jag blir rörd till tårar. skulle egntligen säga aldrig, men kan inte säga aldrig, för finns en gitarrlåt som får mig att ta till tårar nästan varje gång. får iallafall världens rysningar i kroppen...
...vet inte om det är själva gitarronaniet som får mig att gråta eller historien bakom just denna låt. för att dra det snabbt så är det ju så att jason becker fick ALS när han var 19 år och på väg att bli nya superstjärnan bland supergitarrister, han var lika duktig som yngwie, gilbert o resten av världseliten inom gitarronani, om inte bättre tillomed...
sjukdommen har gjort honom oförmögen att spela gitarr, men han fortsatte att skriva musik med hjälp av ett datorprogram. så jason skrev musik till en skiva vid namn perspective...
...denna skiva fick jag tag i när jag var ca 16-18 år...har sedan dess lyssnat på den för att oftast fälla en tår till just den här låten.
...det som ska sägas är att gitarristen som spelar på låten heter michael lee firkins, och jag må då säga att killen är helt fantastisk. firkins som är ett dolt ess bland alla yngwie och gilbert-wannabies...han är den smoothaste gitarristen jag fasiken har hört. hans mjuka svajarmspel är så bedårande vacker i den här låten...
iallafall så tycker jag att det här är den ultimata hyllningen till becker, alltså spelandet som firkins gör. jag vet inte om någon annan gitarrist hade gjort det vackrare. inte ens jason själv...
har kommir fram till att jag har en stor förkärlek till sånna där slutsolon, eller vad man nu säger. ja ni vet då låten "fejdas" på skivan o gitarristerna "shreddar"-loss, samma sak händer ju ofta live när man kommer till slutet och bandet kör ett av dom standardiserade rock n rollsluten...
tänkte köra ett exempel med paul gilbert från en konsert med mr big, kan förövrigt säga att mr big var som allra bäst här, mycket pga av sångaren eric martin´s högform.
iallafall gillar jag hur paul smiskar dit ett furiöst solo mitt i låten, för att senare bygga upp till slutsolot där han börjar relativt lugnt, för att sen avsluta med några maniska "räkor"... lyssna själv...
måste faktiskt dela med mig av ett klipp som är roligt på många sätt. dels finns det ett slutsolo av undertäcknad i slutet som knappt hörs, men ack ett slutsolo alá bisvärm...
men dom roligaste delarna är för att vi spelar i strömsund för en omåttligt trött publik. och för att micke mojo som hanterar mikrofonen i bandet fullständigt ger allt i sin solowail!!! hans röst är gudabenådad, och texten han improviserar är hekt makalös... mycket nöje på en gång!!! måste ge cred till dom andra i bandet som här bestod av sverker berggren på trummor, joakim wassberg på bas och lars alnesjö på gitarr...
jag frågade mig själv här ikväll vilket mitt favoritsolo är...ja då gitarrsolo mitt absoluta favoritsolo all time är nog ett saxofonsolo av JONAS KNUTSSON från fredrik thordendals´s soloskiva sol niger within. jag tycker att saxofon annars är ett rätt dött instrument, men jonas "spättar" så innihelvete i solot...
men nu skulle vi ju snacka om gitarrsolon. jag har skitsvårt så här på studs att komma på några favoriter...
men man har ju hört ett o annat dundersolo, men att krona ett är nästan omöjligt. jag måste nog dock säga att det bästa solot som spelats i en rock/hårdrockslåt är komponerat av en svensk...ja för solot ifråga är ju inte något som man improviserar i studion, ne solot känns arrat till tusen!! självklart snackar jag om the final countdown solot av JOHN NORUM. själva låten är ju en riktig kioskvältare och att benda som chucken skulle nog kännas malplacerat, så john smiskar dit ett solo som är sjukt episkt bara det...
...sen måste jag nog slänga in ett till favoritsolo, men här snackar vi country. det finns en film som heter smokey and the bandit, i den filmen spelar den otroligt duktige gitarristen/musikern jerry reed kompanjon till burt reynolds. det reed också gjortde till filmen var ledmotivet och nån till låt till filmen. east bound and down kan vara en av tidernas bästa låtar och innehåller ett solo så coolt så man nästan måste spara ut en lika fet bodega som burtan har!!!
skriv gärna tips på vilka era favoritsolon är i gästboken!!!
många av oss gitarrister, även andra musiker/musikälskare blir ibland frälsta. ja alltså jag blev senast frälst när jag såg Black Country Communion live på cirkus i stockholm. jag hade innan detta sett några av dom allra bästa gitarristerna i min bok, paul gilbert, reb beach albert lee, angus young osv...men det var verkligen en så kallad game changer när jag såg joe bonamassa traktera gitarrer på scen. när jag såg paul gilbert med mr big så såg jag paul vara "ett" med gitarren, som om han var i fullständig harmoni med intrumentet och verkligen spelade hur lätt som helst. men när jag bevittnade mr bonamassas gitarrlir på scenen förstod jag hur mycket känslor han lägger ner i tonerna. han spelar gitarrer ibland som om han brottas och slåss för att sedan bryta av och massera och smeka fram toner. självklart finns det många andra gitarrister som också har denna dynamik som mr bonamassa har, men ingen som tilltalat mig så. visst jag har lyssnat på nån fin låt av jeff beck där han fullständigt äger intrumentet när det kommer till dynamik osv. men joe gör det i ett "forum" som jag älskar, dvs i ett rockband. för det är egentligen helheten som är viktigast, liksom i mr big så är det bandet och låtarna som är viktigast. att paul gilbert gör sig bäst i mr big och att joe bonamassa gör sig bäst i BCC beror ju på att dom får andrum och slipper briljera som dom gör hela tiden i sina soloprojekt. samma sak gäller ju för glenn hughes, som harvat på i många år sen deep purple och försökt att göra något magiskt. här delar han ju spotlightsen med en likvärdig stjärna...
vet inte om nån blev något klokare av det där men här kommer iallafall ett klipp från just den konsert med BCC som jag talar om...
jag har inte gått in så mycket på så mycket prylar mer än några av mina gitarrer. vad som är rätt intressant är ju vad man använder för förstärkning när man övar eller spelar hemma. när jag själv byggde upp snabbhet och ton så övade jag oftast utan förstärkning på elgitarren, detta för att förstå hur det verkligen låter när jag spelar. man kan ju också öva på en akustiskgitarr men om man som jag gillar tjocka strängar, så kan det vara svårt att få till samma spelkänsla med olika typer av strängset. jag använder 0,13 på min akustiska gitarr och 0,11 på mina elgitarrer. och även jag tycker det är lättare att spela snabbt på 0,11 än 0,13, så därför kan det vara bra o öva utan förstärkning.
men när det kommer till förstärkning så har jag ändå testat lite olika alternativ. då jag bor i en lägenhet så kan det vara rätt bra o tänka på sina grannar, så fläskiga rörtoppar har aldrig varit ett alternativ för mig. jag har haft diverse billiga övningsförstärkare, jag har en line 6 hd pod men köpte en yamaha thr10 för några månader sen, och jag måste erkänna att jag tycker den är briljant. den låter förbaskat bra för att vara så liten. den har nästan lite rörkänsla i ljudet. jag tycker att gitarrens karaktär kommer fram bra i den och den sväljer pedaler förvånansvärt bra. som jag använder den nu så kör jag oftast en overdrive mellan gitarren och yamahan, bara för att bosta den lite då jag tycker crunchljudet i den är bra men blir bättre med en OD framför.
iofs har det kommit massvis med rörsträkare på fåtalet watt som är tänkt för hemmabruk. vissa verkar vara förbaskat bra också, men jag tycker yamahan är så pass bra o bred i ljudet så den kommer nog att regera hemma här ett bra tag till.
jag har lyssnat lite på al di meola dom senaste dagarna, gillar ju inte intrumental gitarrmusik värst mycket men den här klassikern är så där fräck så jag måste lägga upp den. killen sägs ju ha varit först med den så kallade alternative pickingen, som tex paul gilbert senare perfektade. jaja, inte ofta jag kommenterar hur nån ser ut som artist men måste i det här fallet propsa för hur han såg ut, han ser ju så stenhård ut....
måste också tillägga att jag inte glömt bort att skriva om det magnus p ville att jag ska ta upp...det kommer!!!
goosh nu var det ett tag sen jag bloggade...har spelat mycket gitarr men också varit lite off...men nu blir det ändring med det.
idag släppte jorn lande sin nya skiva. då jag tycker jorn är världens bästa sångare så var det ett självklart köp... men jag blir lika förbannad som sist han släppte skiva. borta från hans band är the mastermind jorn viggo lofstad som skrev intressant musik. dom 2 senaste skivorna är väldigt tråkiga. plus att det är en riktig klåpare som lirar trummor...det förstör hela skiten. dock kommer jag lyssna på den nya skivan bara för att få höra JORN sjunga skiten ur allt...
...dock inte dessa tjejer...
helt fantastiskt...
btw vad vill ni att jag skriver om, kommer ni på något så säg...
En kompis till mig driver en väldigt framgånsrik blogg. han frågade om jag kunde skriva en bit musik till hans videointro. självkritisk som jag är så tveka jag såklart men tog tag i kragen och försökte iallafall. resultatet blev jag fruktansvärt nöjd med.
eftersom det här är en gitarrblogg så måste jag ju berätta vad jag använde för att få fram gitarriffet...helt enkelt min schecter 006 elite som jag stämde ner ett tonsteg och sen körde dropp c på det. sen in i min line 6 pod hd300. jag är själv väldigt nöjd med gitarrljudet och har nu bytt strängar på schectern så att den är stämd h till h.
Joe bonamassa har blivit min nya husgud, dock inte pga av hans soloplattor. ne dom tycker jag är förbaskat tråkiga förutom några enstaka låtar. men när joe lirar i black country communion så är han briljantast.
nu snart släpper han ny skiva, och nu lanseras hans nya video. driving towards daylight som både skivan och singeln heter, den är en av hans bästa sololåtar. inte så mycket gitarr som man brukar få när det gäller mr bonamassa. hoppas att skivan fortsätter i detta spår och inte vaggas in i tråkbluesen som han tyvärr kan fastna i.
ibland är det inte kul att spela gitarr, det funkar liksom inte. en sån dag idag då man verkligen inte kommer överens med sin strängade vän...jaja nya tag i helgen...
hittade ett gammalt klipp på datorn från när jag precis köpt min strata. måste verkligen skaffa bättre kamera om det ska bli mer filmklipp på mig o mina gitarrer.
jag tänkte fortsätta med att skriva om mina gitarrer och på tur står den gitarr jag haft längst tid...
innan jag köpte denna gitarr för snart 10 år sen hade jag haft några gitarrer som varit helt ok, speciellt en ibanez rg som jag i stort sett fostrat mig som gitarrist. men så en dag när jag gick i nian på högstadiet så hade min bror lånat en skiva av en kompis som studerade med den dåvarande keyboardisten i PAIN of SALVATION. jag smög mig in på min brors rum när han och hans vänner var ute på äventyr. och jag lovar min syn på musik förändrades så fort skivan hamnade i min cd-spelare. jag hade då fått ett nytt favoritband.
sisodär 2 år senare när jag en dag gick ner på skivhörnan som då låg i östersund o köpte PoS andra skiva, och läste att DANIEL GILDENLÖW använde parkergitarrer vid den tiden blev jag intresserad och ville köpa mig en egen parker, dock så kostade ju en parker fly cirka 30tusen...kändes lite häftigt för en kille som precis börjar tjäna egna pengar. parker hade då en serie som hette nightfly som låg i ungerfär hälften av en fly. så jag sparade ihop så gott som till en sådan. men till min förfäran så fanns det ingen generalagent för parker i sverige så det blev lite svårare. jag började motvilligt att titta på alternativ till en parker, alltså en gitarr med låg vikt och inbyggt piezo-system.
vid den tidpunkten så var det mest exklusiva dyra gitarrer som hade dom attributen som jag sökte, men fann en då helt nylanserad model. yamaha rgx 820z i blueburst. en av musikhandlarna i stan kunde ta hem en sådan åt mig o jaja resten är historia...det som kan sägas är att den är den gitarrar jag betalat mest för.
gitarren har en rätt tunn hals, inte i närheten av ibanez supertunna halsar men nog för att jag idag ska välja nån av dom andra o spela på. annars är det en väldigt fin och bra gitarr, många gillar inte yamaha pga av att namnet förknippas med motorer osv. men jag lovar att yamaha är ett väldigt prisvärt märke. o denna gitarr är en av dom lyxigare i klassen runt 10tusen. mikrofonerna är seymour duncan jb och en 59a. gitarren har också en detalj jag tycker är briljant när man har ett mörkt trä till greppbrädan, dvs inga bandmarkeringar på greppbrädan, sjävklart sitter det bandmarkeringar i sidan av halsen/greppbrädan. jag önskar att mer tillverkare satte på sperzel låsbara stämmskruvar på sina gitarrer för helt fantastiskt är det med dessa på en gitarr.
som jag nämnt redan så spelar jag inte så oftar på denna längre, men några gig med hårdrocksbandet har det blivit. det jag stör mig mest på är att det sitter ett svaj monterat på den, visst det är kul med svaj, men inte kul med ostämda gitarrer. så jag har låst fast det på ett galet dåligt sätt, ska göra något åt det nån fin dag.
...jag råkade kolla in massa hemska gitarrister idag på youtube...nu sitter jag här o kurrerar mig med denna video. både reb beach och andy timmons ligger mitt hjärta nära (mer om favoriter kommer i senare blogginlägg). jag fullkomligt älskar hur dom sätter ihop detta "jam". timmons spelar nog skiten ur dom flesta tekniskt sett, men han spelar så fantastiskt snyggt samtidigt, inte många som klarar av det. beach är ju en hejjare på tapping, tapping som i min bok egentligen är rätt smaklöst, iallafall nutidens tapping med arpeggions o sånt faller mig verkligen inte i smaken. men här ser vi mästaren, som smeker fram sin tapping... jaja se själva
nu tänkte jag gå in lite på mina gitarrer...jag har 6 stycketn elgitarrer, och jag tänkte skriva lite här om dom.
tänkte börja med min FENDER TELECASTER. den fösta elgitarr jag såg irl var min fars fender telecaster. men som ung hårdrockare så önskade ju jag att far hade haft nån coolare gitarr än en telecaster. det var liksom inte en cool gitarr i min bok. hade han haft en "fläskig" hårdrocksgura hade jag varit nöjdare...men men, sen blev jag vuxen och förstod att en fender telecaster är det coolaste som man kan spela på. så jag var tvungen att skaffa mig en egen. självklart så hade jag inte råd med en amerikansk telecaster så det fick bli en från mexico. det är säkert 7 år sen jag köpte den, men det är nästan den gitarr jag spelar mest på här hemma i soffan.
...jag har vid senare år blivit helt förtjust i väldigt tjocka halsar på gitarrer, telecasters har ju i regel en skön trästock till hals. halsen på denna är go, inte den tjockaste jag spelat på men nog tjock för att jag ska gilla det...
en annan sak jag verkligen gillar med min telecaster är att den har lönnhals och lönngreppbräda. jag anser att lönnhalsar är det sexigaste på en gitarr...kanske inte det bästa, men det sexigaste.
som dom flesta gitarrer i budget o mellanklassen så är ju inte mickarna det bästa. så jag har satt i (well inte jag som har monterat osv. är helt värdelös på sånt) ett oar dimarzio area t mickar i den. det är rätt bra drag i mickarna o tror tillomed att dom är brumfria, vilket är ett stort problem med många telecasters. ska man spela med lite overdrive så brummar många så satans högt...men dom här mickarna låter svinbra. tog med gitarren till ett hårdrocksrep en gång och till min förvåning så rundade dom inget även fast det var hög volym och bra drag i disten...
visst om jag hade mer pengar osv skulle jag självklart köpa en "fetare" telecaster, men den jag har duger gott o väl för mig...dock tycker jag vissa dagar att färgen är bedrövlig o andra så gillar jag den.
många har ju fördommar om telecaster att det är en countrygitarr, men satan telecastern är ju rena rama arbetshästen skulle nästan kunna tänka mig att spela vad som helst på den jag har. visst en vanlig telecaster låter kanske inte så bra med för mycket dist då den inte är gjord för det. men jag tycker att telecastern är intressantare än en vanlig strocaster då den saknar svajsystem. telecastern känns som den mest simpla gitarr som finns där ute, men det kan vara en av dom svåraste att bemästra. har spelat på några telecasters o dom kan kännas lite...kärva. men man lär sig gitarrer efter ett tag och sen är det bara att åka. dock så gillar jag ju inte den mest spetsiga diskant som man kan få fram med en telecaster så då gäller det att rulla av lite ton...
min bror som också är gitarrist, har en egen studio. där har han några riktigt bra stärkare, bland annat 2 fender stärkare och 2 dirty stärkare. jag kan lova att om du får tillfälle att prova en telecaster genom en fender bassman på maxvolym så gör det, det kan vara det roligaste man kan göra med en gitarr.
har inte så mycket mer o skriva just nu om telecasters men lovar att det är inte sista gången jag skriver om gitarrhistoriens coolaste gitarr, för det är den i min bok...
som liten pojk var jag jag nog rätt så intresserad av musik. min far spelade i ett countryband, så hemma hos mig fanns alltid en fender telecaster. jag o bror låtsades ofta spela musik o mima till diverse band osv. men det var inte förän i 14 års ålder jag fattade vad jag ville göra. det var ett sjuhelvetes riff, o jag kan fortfarande idag säga att det är det bästa gitarrljudet jag hört... ...jag var hos min mormor o morfar i gäddede, familjen satt som oftast vid 8 tiden o drack kaffe osv...så ur tvn hörs ett gitarriff som fick mig helt knäsvag. utan att veta vad låten hette eller vilket band så fick jag känslan av att det var VAN HALEN. konstigt nog så hade jag köpt en vinyl med van halen typ 2 år innan, som jag sällan lyssnade på. men jag kunde redan då som fruktansvärt tafflig gitarrist känna igen en vem som spelade. jag fick en sån känsla av att det måste vara EDWARD VAN HALEN som spelade riffet, o alla som hört ain`t talkin bout love vet vilket fruktansvärt bra riff det är. jag kommer även ihåg att jag blev magsjuk under denna vistelse i gäddede, så jag fick åka bussen morgonen efter dom andra i släkten hade åkt hem. jag drog direkt ner på stan och köpte VAN HALEN I, utan att veta om riffet eller låten var med. jag åkte hem o körde igång skivan o sedan dess är jag fast. jag kan helt enkelt inte sluta tänka på gitarrer osv, det sägs ju att mannen tänker på sex mest hela tiden...men jag tänker nästan konstant på gitarrer. jag kan gå en hel dag på jobbet o bara längta hem till en av dom sexsträngade... jaja ska sluta dravla mer här nu, blir till att sova. men lyssna på klippet, rena porren för en snubbe som mig...det är dock inte ain´t talkin about love, utan det är det riff jag går igång mest på just nu... på återseende...
Nu sitter jag här...har haft funderingar i säkert 3-4 månader om att starta en "gitarrblogg". Så äntligen så är spiken i kistan, o jag öppnar dörren till bloggen MUSTIG OVERDRIVE...
Det svåraste var helt enkelt att komma på ett bra namn på bloggen... så det fick bli mustig overdrive. för en mustig overdrive kan göra livet så mycket roligare, iallafall om man nu spelar elgitarr. finns inget så gött som att trampa på en overdrive o få stärkaren att jobba med lite mer signal osv. en bra overdrive kan man ju använda till nästan alla musikstilar.
vad som kommer skrivas här i framtiden blir intressant att se även för mig då jag mestadels kommer skriva det som ligger o gnor i huvudet, ja då i gitarrensuniversumet. ge mig lite tid att utveckla o hitta ett sätt som både får dig o mig att inspireras till mer kärlek mellan gitarren och dig/mig...
30 årig gitarrist som tänker gitarrer 24/7...ser mig själv som en helt ok rockgitarrist...spelar i ett coverband där inriktningen är hårdrock...
...jag hoppas att med denna blogg inspirera och ge lite tankvärda vinklar på gitarrens universum...
...man får gärna ha överseende med språket och brist på skrivarvett...
